Sveriges ekonomi går bra, men det är långt ifrån alla som får ta del av det. Under lång tid har klyftorna ökat. Trots det är den här regeringen inte beredd att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar minska orättvisorna och få ett samhälle som fungerar bättre för alla.

I vårt land ska människor känna sig del­aktiga. Vi ska leva i ett samhälle där vi tar tillvara på varandra och där vi kan lita på att vi får det stöd och den service vi behöver för att kunna leva fria liv under anständiga villkor. Vi vill att alla människor i Sverige ska kunna vara stolta över att leva i ett land byggt på solidaritet och jämlikhet.

Där är vi inte i dag. Även om det är mycket som går bra i Sverige, är vi inte i ett läge där vi har en ekonomisk politik för alla. Vi har ett skatte­system som är riggat för de rika. Det har aldrig funnits fler svenska miljardärer än i dag och de är dessutom rikare än någonsin. Samtidigt är det många, många pensionärer som tvingas leva på en för låg pension. Alldeles för många föräldrar har inte råd med någon ny vinterjacka till barnen trots att den gamla är för liten. Sverige har blivit ett land med stora klyftor. Ett land där de rikaste drar ifrån oss andra.

Under de senaste 30 åren har de som har allra störst inkomster dragit ifrån resten av befolkningen. Detta verkar främst bero på att kapitalinkomsterna blivit större och mer koncentrerade till den rikaste delen av befolkningen. De flesta löntagare får förlita sig på just sin lön (eller ersättningar baserade på tidigare lön) medan de rika har både lön och ägande som ger dem ytterligare inkomster. Det handlar om sådant som utdelningar, ränta, kapitalvinster, hyra och avkastning från annat ägande. Inkomstfördelningen avgör i hög grad vad Sverige kommer att producera och konsumera. Det påverkar därför oss alla och vår gemensamma utveckling och framtid. Därför finns det några områden där vi ser att ordentliga steg måste tas för att få ska få en ekonomi för alla och inte bara några få.

Bostäderna
I dag gynnas den som äger sin bostad på en rad olika sätt. I praktiken kan man säga att den som bor i hyresrätt är med och betalar för ägda villor och bostadsrätter. Det måste bli ett slut på att boende i Danderyd och Lidingö gör enorma ränteavdrag på sina stora villor och samtidigt lyfter ytterligare avdrag för nykaklade kök, byte av bubbelbadkar och gräsklippning. Hyresgästerna drabbas samtidigt av dyra lyxrenoveringar och högre hyror.

Tryggheten
Under en lång rad år har den ekonomiska tryggheten minskat genom att den som behöver våra försäkringssystem har fått allt lägre ersättning jämfört med utvecklingen av priser och löner. Den som blir sjuk eller arbetslös halkar också efter eftersom de inte fick ta del av jobbskatteavdragen som de borgliga partierna införde. Om man drabbas av sjukdom och inte kan arbeta, eller om man förlorar jobbet för att företaget man jobbar på flyttar verksamheten utomlands, då ska man inte också straffas med en högre skatt.

Välfärden
De fyra högerpartierna sänkte skatten med 140 miljarder under sin tid i regeringsställning. Därför har vi en välfärd som efter år av urholkning i dag på många sätt går på knäna. Ska vi kunna finansiera den välfärd som behövs för ett jämlikt och rättvist samhälle där medborgarna känner sig trygga behövs mer än fagra löften. Det kommer i längden inte att gå att bedriva en solidarisk politik med ett osolidariskt skatte­system. Det behövs finansiering i form av högre skatter för de som har allra mest.

Stopp för vinstjakten
Vinstjakten i välfärden är en fråga som tydligt handlar om vägval, om vilket sorts Sverige vi ska ha. Den gemensamma välfärden är ett fundament i den svenska modellen. Alla ska ha samma chans, det är behoven som ska bestämma platsen i kön. Du ska vara trygg med att ditt barn, liksom alla andra barn, får en bra skolgång och rättvisa betyg, att du får plats på förlossningen för att föda och att någon tar hand om mormor och ser till att hon har det bra.

Skattesystemet
I dag gynnas den som har egendomar och inkomster från annat än arbete. Det är helt skattefritt att ärva, att få gåvor och att äga dyra saker. Vi vill ha ett skattesystem som är bra för alla, inte bara de rikaste. Det måste också bli ett slut på att Electrolux och Volvo betalar mindre i bolagsskatt mätt i kronor än vad blomsterhandeln på hörnet gör. Alla avdragsmöjligheter i bolagsskatten har gjort att småföretagen bidrar mer till vårt samhälle än vad storföretagen gör. Så kan vi inte ha det.

Myt 1. Utan vinstsyftande företag försvinner valfriheten i välfärden

I så fall skulle det inte finnas någon valfrihet i övriga i Europa. Men det gör det. Men det finns inget land som har så generösa regler för vinstuttag inom hela välfärden som Sverige har.

Vinstlobbyisterna säger att vinster i välfärden är en förutsättning för att människor ska kunna välja vårdcentral eller skola. Men såväl valfrihet mellan olika offentliga som privata utförare kan finnas även utan vinstjakt. Så är det i många länder. Den utredning som tagit fram förslag på hur vinstjakten ska hanteras föreslår inte heller att valfriheten ska försvinna. Frågan är inte om valfriheten ska vara kvar utan om det ska vara medborgarnas eller företagens valfrihet som värnas.

Den valfrihet som garanteras av dagens lagstiftning är framför allt företagens rätt att etablera sig där de tycker att det är mest lönsamt. Sedan är det tänkt att barn, sjuka, äldre ska ”rösta med fötterna”, genom att byta välfärdsutförare, om de inte är nöjda med den välfärdsutövare de har valt. Men det alternativet finns inte för de många människor som bor i områden där det inte är lönsamt att starta nya skolor eller vårdinrättningar. Dessutom så domineras den privata välfärden allt mer av några få stora, vinstdrivna koncerner.

Om välfärden istället befrias från vinstjakten så stärker det seriösa privata alternativ. Vi har kunnat se en rad exempel på konkurser, missförhållanden och underbemanning som har drivits fram av girighet hos privata ägare som velat få upp vinsterna. Att sådana ägare slutar att syssla med skola och vård är bra för kvaliteten i välfärden. Kvar blir de som valt att driva skolor, vårdcentraler och äldreboende av andra skäl än att tjäna så mycket pengar som möjligt. Dessa seriösa ägare slipper då oschysst konkurrens från de stora vinstdrivna koncerner som idag försöker lägga stora delar av marknaden under sig. Då stärks också den de reella valmöjligheterna att välja mellan olika alternativa utförare.

Så frågan är inte om vi ska ha valfrihet i välfärden eller inte, där är vi alla överens. Frågan är om det är vinstintresset som ska styra vår gemensamma välfärd eller inte.

Myt 2. Vinstregleringen drabbar främst småföretag

Vinstregleringen kommer snarare att stärka seriösa företag – stora som små – som sätter verksamheten före vinstjakten, vilka idag riskerar att konkurreras ut av stora vinstmaximerande bolag. I dag står tre sådana för cirka 50 procent av den privata vårdmarknaden och läget är liknande på andra välfärdsområden. Vinstlobbyisterna brukar hävda att de flesta privata välfärdsbolag är småföretag. Det är sant. Men de utgör inte den största delen av den privata eller vinstdrivna välfärden. Om man istället ser till var personalen finns så ser man att mer än häften av alla anställda finns i företag med över 250 anställda inom vård och omsorg. Och ytterligare många fler i relativt stora bolag.
Så länge de mindre företagen tar ut skäliga vinster och löner så drabbas de inte av en vinstreglering utan kan fortsätta sin verksamhet med mindre mördande konkurrens från stora vinstdrivna jättar. De senare däremot – och andra som täljer guld med täljkniv i välfärden – kommer att tvingas återinvestera mycket mer vid en vinstreglering. Det kommer att stärka och förbättra de företag som finns kvar. Inom vården dominerar tre bolag. Capio, Praktikertjänst och Aleris hade 2014 en omsättning på 20,6 miljarder kronor. Totalt köpte landstingen vård för 28,2 miljarder av privata. De tre stora stod alltså för cirka 50 procent av de privatas omsättning där. Capio hade en avkastning på 15 procent av investerat kapital. Högre än till exempel Nordea.
Vinstregleringen behövs för att garantera att alla pengar går till den verksamhet de är avsedda för. Det finns mindre företag som också tar ut stora vinster. Ofta handlar det om att ägarna själva jobbar i företaget och tar ut vinst istället för lön för att få lägre skatt på sin inkomst. Väljer de att ta ut lön istället så finns det inga hinder för det, så länge lönen motsvarar ungefär marknadsläget.

Källor:

Kommunals rapport ” Flexibilitetens pris”

Den offentliga marknaden 2015, Dagens Samhälle

Joacim Landström, rapport till Välfärdsutredningen

Myt 3. EU förbjuder vinststopp i välfärden

Det finns inget i EU-rätten som garanterar privata bolag rätt att ta del av välfärdens skattepengar. Det finns inget annat land i EU som har så generösa regler för vinstuttag inom hela välfärden som Sverige har.
Vinstlobbyn hävdar med jämna mellanrum att EU-rätten eller svensk grundlag skulle stå i vägen för en lagstiftning som kräver att skattepengar återinvesteras i den verksamhet de är avsedda för. Men det finns inte i svensk lagstiftning någon rätt för enskilda eller privata bolag att få fri tilldelning av offentliga medel avsedda för välfärden. Varken i våra grundlagar, Europakonventionen eller inom EU-rätten finns några bestämmelser som hindrar begränsningar av vinstintressen inom den offentligt finansierade välfärden. Medlemsländerna har rätt att ändra systemen och storleken på ersättningar i olika upphandlingar eller motsvarande.

Däremot tillåter EU-rätten inte direkt eller indirekt diskriminering av företag från andra EU-länder. Ingångna avtal med privata företag måste respekteras och privat egendom får inte konfiskeras. Vid villkorsändringar ska rimliga anpassningsperioder finnas. Men att förutsättningar för att bedriva välfärdsverksamhet ändras genom lag, vilket sker regelbundet inom alla sektorer, medför inte någon ersättningsskyldighet från statens sida. Redan idag sker sådant när det handlar om ändringar av skolpengens storlek, krav på viss utrustning i en skola eller krav på viss bemanning inom äldreomsorgen. De aktörer som finns idag kan alltså inte kräva att staten ska ersätta dem för att de inte längre kan plocka ut den vinst de kalkylerat med.

I flera nordiska länder finns sedan länge lagstiftning som ser till att skattemedel inte går till vinstsyftande bolag. Utanför Norden finns ytterligare exempel på samma sak, bland annat i Tyskland, Nederländerna. Här i Sverige har vi tidigare haft liknande lagar, som fastslagit att vissa välfärdsverksamheter ska bedrivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressen.

I aktiebolagslagen finns regler för en aktiebolagsform med särskild vinstutdelningsbegränsning, så kallat SVB-bolag. Vänsterpartiet har visat på denna bolagsform, bland annat för att motbevisa påståenden om att det är omöjligt att förhindra vinstutdelning från aktiebolag. Vad gäller vårt krav på begränsning av vinstutdelning är inte formen SVB-bolag det viktiga – det är inte tekniken som är viktig utan vad resultatet blir.

Myt 4. Riskkapitalisterna i välfärden fuskar inte med skatten längre

Skatteverket visade att 2012-2015 skatteplanerade 19 av de stora välfärdskoncernerna fortfarande och betalade ingen eller obetydligt med skatt.

Skatteverket har analyserat detta påstående. En studie kom 2012 med en uppföljning 2015. Förutom verksamheter inom vård, skola omsorg finns företag inom tandvård och apotekshandel med analysen.

I den första rapporten visades att 23 av koncernerna i fråga skatteplanerade med interna räntor. 2012–2015 skatteplanerade 19 koncerner fortfarande. Skatteplaneringen har ändrat inriktning från interna lån till externa. Det finns olika metoder för skatteplanering. Koncernbidrag kan lämnas till ett moderbolag utanför välfärdssektorn. Dessa bidrag kan bland annat användas för att betala räntor och köpa nya bolag. De 19 koncernerna betalar ingen eller obetydlig skatt enligt Skatteverket.

Källa:

www.skatteverket.se/download/18.361dc8c15312eff6fd1571/1456489975366/Skatteplanering+i+f%C3%B6retag+inom+v%C3%A4lf%C3%A4rdssektorn+.pdf

Myt 5. Löner och arbetsvillkor för personal personalen är bättre i privat välfärd än i offentlig

Vinstdrivna bolag inom skola och äldreomsorg har generellt tydligt lägre löner (utom vad gäller sjuksköterskor), personaltäthet och andel fast och rätt utbildad personal, jämfört med offentlig sektor.

Vinstlobbyisterna hävdar ofta att fler och mer privata alternativ (även om de i praktiken företräder de vinstdrivna bolagen snarare än ideella privata alternativ) leder till bättre löner och arbetsvillkor för personalen. Statistiken visar tydligt att vad gäller sådant som går att mäta objektivt – som löner som anställningsvillkor – för de stora grupperna i välfärden, lärare och undersköterskor till exempel, så är det tvärtom.

Vinstlobbyn försöker hantera detta faktum genom att hänvisa till mer tvetydiga undersökningar och fakta. De betonar att de privata har högre löneläge, men det stämmer bara för den minsta gruppen anställda, sjuksköterskorna (7200 av dessa jobbar i privat välfärd). Och de hänvisar till ”jobbhälsobarometern” som säger att privatanställda i vård och omsorg är mer nöjda med både löner och arbetsvillkor. Sannolikt så beror de delvis motsägelsefulla resultaten både på informationsmissar (det är svårt att tänka sig att de privatanställda vore nöjda med ha lägre lön om de kände till det) samt på att privata vårdutövare ofta förlägger sina verksamheter på ställen där trycket, i form av med ”vårdtunga” patienter är lägre, medan landstinget istället får ta hand om de patienterna, fast utan de resurser som då gått till de privata. Det kan ge större marginaler till såväl vinster som arbetsmiljö hos de privata. Och i fallet sjuksköterskelöner tydligen också till högre löner. Sannolikt bedömer de privata att de inte kan spara ned på sjuksköterskor utan att riskera kvalitén för mycket (vilket förstås är bra) och löser det ”problemet” genom att spara in på andra personalgrupper om de kan (som i omsorgen) och genom att försöka dra till sig mer ”lättbehandlade” patienter (som i vården). Privata bolag kan ge en mindre grupp högre löner (i synnerhet VD och de högsta cheferna) och de stora grupperna lägre löner och sämre inkomster genom deltids- och visstidsanställningar. Resultatet blir lägre arbetskraftskostnader och högre vinster.

Mer information om olika sektorer nedan.

Lärarlöner

En kommunalt anställd gymnasielärare tjänar i genomsnitt 32 000 kronor i månaden medan friskolornas gymnasielärare får nöja sig med 31 100 kronor, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). För grundskollärare är skillnaden nästan lika stor. I kommunerna är snittlönen 29 300 kronor och i friskolorna 28 500 kronor. Ser man bara på friskoletäta Stockholms län växer löneklyftan. En kommunalt anställd gymnasielärare tjänar 3 200 kronor mer än en lärare på en friskola och för grundskollärare är löneklyftan 2 500 kronor. Det är ur minskade lärarlöner som den största delen av vinsten härrör. Det uppkommer dels genom lägre löner i sig i de vinstsyftande skolorna, och dels genom att lärartätheten är lägre än i de kommunala skolorna, vilket förstås också är negativt för såväl elever som för lärarnas arbetsmiljö och arbetsbelastning.
Källa:

Lärarnas tidning den 21 augusti 2015

Personal i äldreomsorg

På två år har löneskillnaderna mellan privat och kommunalt anställda fördubblats. Det visar rapporten Så mycket bättre?:2016 från fackförbundet Kommunal.

År 2012 hade heltidsanställda undersköterskor och vårdbiträden i privat regi lägre löner än i kommunal regi. Skillnaden i total lön var i genomsnitt 900 kronor. 2014 hade denna skillnad fördubblats till 1 800 kronor.
År 2012 var den genomsnittliga grundlönen 1 900 kronor högre i kommunal äldreomsorg än i privat. 2014 hade skillnaden ökat till 2 500 kronor. Grundlönen för heltidsanställd personal inom privat äldreomsorg var då 20 700 kronor i månaden, jämfört med 23 200 kronor i månaden för kommunalt anställd personal.
Andelen deltidsanställda är högre i privat driven äldreomsorg. År 2015 arbetade 69 procent inom privat äldreomsorg deltid, jämfört med 62 procent inom kommunalt äldreomsorg.
Lönespridningen är större i privat äldreomsorg, men det är i huvudsak en lönespridning nedåt.
I officiell statistik från SCB redovisas oftast lönerna för heltidsanställda sammanvägda med lönerna för deltidsanställda. De deltidsanställdas löner räknas i dessa redovisningar upp till heltidslöner, baserat på hur stor andel av en heltidstjänst de deltidsanställda arbetar. Detta ger helt orimliga effekter, t.ex. att deltidsanställda tjänar mer än heltidsanställda. Vinstlobbyisterna använder dock naturligtvis dessa orimliga siffror.

Sjuksköterskor

Inom hälso- och sjukvården tjänar dock sjuksköterskor anställda i privat regi mer än offentligt anställda sjuksköterskor. Den senaste lönestatistiken från Vårdförbundet (den 17 oktober 2016) visar att privat anställda sjuksköterskor i genomsnitt tjänar 32 642 kronor medan offentligt anställda tjänar 30 543 kronor.
Det kan finnas olika förklaringar till detta. Vårdförbundet har 69 500 medlemmar inom landsting och 17 000 medlemmar inom kommuner, sammanlagt 86 500
alltså.

Vårdföretagarna, den privata arbetsgivar- och branschorganisationen, har sammanlagt 7 200 anställda som är med i Vårdförbundet. Vi vet att privata vårdbolag ofta startar verksamhet och etablerar sig där lönsamheten är störst. Snabb genomströmning av relativt friska patienter t ex ger mer klirr i kassan, vilket ökar utrymmet både för vinst och höjda löner. Medan
det offentliga tar hand om mer vårdtyngda patienter som ger mindre inkomster då. Eftersom de privata välfärdsbolagen generellt har betydligt lägre löner för kommunalmedlemmar (som undersköterskor) och stora löneskillnader generellt inom äldreomsorgen, så är det troligt att många privata helt enkelt har som strategi att betala sjuksköterskorna mer och de övriga mindre.

Myt 6. Välfärdsbolagen gör inga stora vinster

Medianavkastningen på operativt kapital – det vill säga det kapital som ägarna bidragit med och som faktiskt arbetar i företaget – ligger på 47% per år. Att jämföra med kring 10% för näringslivet i övrigt.
Vinstlobbyn påstår ofta att företagare i välfärden inte gör större vinster än företagare i övriga näringslivet, ofta till och med mindre. De syftar då ofta på vinsten jämfört med företagets omsättning, och efter att eventuella räntor betalats till ägaren eller motsvarande. Men det är inte så investerare tänker när de väljer var de ska investera sina pengar. De räknar på hur mycket pengar de kan ta tillbaka per satsad krona. Och där finns det få branscher som kan mäta sig med välfärdsbranschen. När man bara ser till ett enskilt års rörelseresultat så missar man också hur stor vinsten blir när hela eller delar av bolaget säljs längre fram. Är försäljning syftet med ägandet så gör man inte årliga vinstutdelningar. Man satsar istället på tillväxt av bolaget för att inkassera den stora vinsten senare. Det viktiga för ägarna – är vad de tjänar – inte vilket rörelseresultat som bolagen redovisar.

Ändå är idag avkastningen på eget kapital i välfärdssektorn dubbelt så hög (28 procent) som i näringslivet i snitt. Ser man till det operativa kapitalet (eget kapital plus nettoskuld) så är vinstnivåerna ännu högre, hela 47 procent (median). Ofta används det faktum att ägarna måste få avkastning på de pengar de själva investerat – och för den risk de därmed tar när de investerar – som anledning till varför man bör få en vinst på satsat kapital. Men i välfärdssektorn består ju intäkterna av skattemedel. Såväl risken som behovet av privata kapital är därför mycket litet.

Som en jämförelse kan sägas att Nordea som är storaktör i finanssektorn – som ofta har höga vinster – hade 11,6 procent i avkastning på eget kapital (kvartal 3 2016).

Källa:

(välfärdsutredningen, SOU 2016:78)

Myt 7. Privata bolag är inte främst ute efter vinst utan efter att utveckla välfärden.

Om vinsten bara syftade till att utveckla verksamheten skulle den återinvesteras i verksamheten. Att flera miljarder per år istället går till aktieutdelningar, uppköp av andra verksamheter och VD-löner visar att visar att vinsten överordnas verksamheten istället för att bidra till den.

Det är sant att det finns många seriösa välfärdsföretag vars ägare startat sin verksamhet för att de brinner för och vill utveckla välfärden. Men det är också sant att lönsamheten är extremt hög i stora delar av välfärden, medianavkastningen ligger på 47 procent på så kallat operativt kapital (för mer info om lönsamheten, se myt 6 ovan). Och de största aktörerna – som lägger under sig allt mer av välfärden – ofta tar ut stora vinster, betalar höga chefslöner till de högsta cheferna, och betalar mycket lite i skatt.

Det är svårt att tolka den girigheten som att ägarna sätter välfärdens kvalité framför vinstintresset. Varken skattefusk eller höga vinster – som plockas ut ur verksamheten – är nödvändiga för att privat välfärd ska kunna utveckla verksamheten. Tvärtom så kommer privat verksamhet att bli ännu bättre om dess ägare återinvesterar det mesta av överskotten i verksamheten. Är de inte beredda att göra det så visar de själva att de är mer intresserade av vinsten än av att leverera en bra välfärd.

I mindre bolag kan ägaren ta ut vinst istället för lön. Det blir då lägre skatt på inkomsten. Om en vinstreglering införs så kommer troligen flera sådana företagare att ta ut mer i lön istället, vilket är helt i sin ordning så länge som lönerna motsvarar ungefär snittet på marknaden.

I större bolag kan ledande chefer dels ha miljonlöner och dels ha aktier som gör att de får del av vinsterna indirekt. En effektiv vinstreglering skulle begränsa de möjligheterna kraftigt, vilket också är i sin ordning. Sådana inkomster är knappast nödvändiga för att skapa kvalitét eller engagemang hos chefer i välfärden. Det handlar om aktier som kan säljas i direkthandel men också kan säljas då hela företaget säljs och köps mellan riskkapitalbolag. Aktierna kan också öka i värde vid en börsintroduktion som visas av nedanstående exempel:

”Attendos börsdebut blev ytterligare en storvinst för Henrik Borelius. Aktien handlades för 50 kronor vid introduktion. Sedan blev det börsyra och vårdbolagets aktie steg som en raket och landade 70 kronor vid stängning, en ökning med 40 procent. Det innebär att Henriks Borelius ökade värdet på sitt aktieinnehav på 4,1 procent med 137 miljoner kronor: från 327 miljoner kronor till 459 miljoner kronor. Henrik Borelius avböjer att kommentera sitt klipp.”

Källa:

https://www.expressen.se/dinapengar/attendos-borsdebut–storvinst-for-vdn

Myt 8. Vinstdriven välfärd gynnar kvinnor

Såväl lönerna som anställningsvillkoren som andelen kvinnliga chefer är bättre i offentlig än i privat välfärd.

Det jobbar många fler kvinnor än män inom vård och omsorg. Därför leds dessa verksamheter oftare av kvinnor än i mer mansdominerade branscher. Men i den offentliga vården och omsorgen finns fler kvinnliga chefer än i den privata. Det finns 64,5 procent privata kvinnliga chefer mot 75,8 procent motsvarande i offentliga. Dessutom finns de flesta kvinnliga chefer i privat välfärd i mindre företag medan det i stora företag med flest anställda är vanligare med män som chefer. Ägarna till de största bolagen, som gör stora vinster på vårdpersonalens arbete, är nästan bara män. Så vill man stärka kvinnors ledarskap är det bättre att behålla verksamhet i offentlig regi och att stärka mindre, icke vinstdrivna alternativ i välfärden, på bekostnad av de stora välfärdskoncernerna. Även om man ser till arbetsvillkor och löner så ligger det offentliga bättre till än de privata i de flesta fall (se myt 5)).

Myt 9. Vinstdrift leder till bättre kvalitet

Vinstjakten gör att hela välfärden prioriterar fel saker. Det går ut över alla, men framför allt över de som mest behöver välfärden. Detta eftersom välfärdsbolagen betraktar dem som ”olönsamma” och lägger de resurser som skulle gått till dem på mer ”lönsamma” brukare. Samtidigt förstör vinstjakten också för de senare, exempelvis genom betygsinflation i friskolor och för lite personal i privat äldreomsorg och skola.

Vinstlobbyn brukar med både ideologiska argument och med hänvisning till olika mätningar hävda att privat välfärd har bättre kvalitét än offentlig. Generellt kan man säga att kvalitet inom välfärden är svårt att mäta men att det finns flera viktiga faktorer som visar hur vinstjakten hela tiden riskerar att undergräva kvalitéten – i såväl den privata som den offentliga välfärden.

Eftersom vinstjakten sätter vinsten – inte omsorgen om brukarna eller samhället – i centrum för verksamheten så tenderar den att prioritera och försöka dra till sig de patienter eller elever som är lättast att ta hand om, och därmed lättast att tjäna pengar på. Detta på bekostnad av verksamheten i områden där det finns fler sjuka, fattiga och lågutbildade. På så sätt flyttas resurserna från de senare områdena till de mer välbeställda, och det offentliga får – berövade de resurser som gått till de privata – ta större ansvar för de som blir över. Det undergräver kvalitén hos det offentliga, samtidigt som det gör att vinsterna kan pressas upp och att kvalitén hos de privata – i bästa fall – kan bibehållas på rimlig nivå. Men i både privat och offentlig sektor leder alltså vinstjakten till att resurser försvinner – som om de hade återinvesterats eller fördelats mer jämlikt – hade kunnat förbättra kvalitén i hela välfärden.

I både skolan och vården har vinstjakten därmed lett till en ökande segregering – att de som behöver mest stöd av vården och skolan får minst stöd, och tvärtom. Dessutom leder huggsexan om ”lönsamma” kunder till överetablering av vård och skola i vissa områden, svårigheter att planera efter hela befolkningens behov, och därmed till ökade kostnader. Grafen i myt 7 ovan visar hur privata skolor främst lockar till sig barn med välbeställda föräldrar. Det illustrerar väl generellt hur vinstdriften tenderar att bidra till segregation och sämre kvalitét, effektivitet och jämlikhet i välfärden som helhet. Men trots att den vinstdrivna välfärden alltså ofta medvetet skaffar sig bättre förutsättningar än den offentliga, så skär de vinstdrivna ändå ofta ner på den egna verksamheten, för att få upp vinsterna. Detta mönster syns tydligt inom skolan och äldreomsorgen. Ser man till flera viktiga faktorer – som är mätbara och viktiga för kvalitén – som hur mycket personal en verksamhet har, hur korrekt utbildning den personalen har, hur arbetsvillkor och kontinuitet ser ut bland personalen, så ligger det offentliga oftast bäst till, och de vinstdrivna privata bolagen oftast sämst till (se myt fem ovan för mer konkreta exempel på detta). I skolan har vinstjakten också lett till betygsinflation och skolkonkurser.

Ytterligare ett talande exempel på hur vinstjakten tenderar att undergräva kvalitén så fort den inte offentligt uppmärksammas är äldreomsorgen. De vinstsyftande bolagen i äldreomsorgen har länge systematiskt ägnat sig åt underbemanning med lägre andel utbildad personal. Även lönerna för de stora personalgrupperna är tydligt lägre. Därför pratar vinstlobbyn hellre om mätningar som mäter andra saker. Välfärdsutredningen går igenom fler svagheter med sådana mätningar. Vinstlobbyn pratar gärna om personaltäthet mätt som planerad bemanning enligt schema. Med detta mått mätt har skillnaderna mellan kommunala och privata äldreboenden minskat. Men enligt Socialstyrelsen är detta mått dock inte att betrakta som ett vedertaget mått på personaltäthet. Vinstlobbyn betonar också gärna att privata bolag brukar vara bra på så kallade ”processundersökningar”, som bland annat mäter förekomsten av olika planer. Men även fast socialstyrelsens själva mäter förekomsten av sådant som säger myndigheten också att positiva resultat här inte är någon garanti i de enskilda fallen. Detta efter forskningen ifrågasätter processmåttens validitet – det vill säga om de verkligen mäter det de avser att mäta. Det är svårt att med standardiserade frågor fånga in kvalitetsaspekter som självbestämmande och individanpassning då detta mäts genom förekomst av olika fastlagda rutiner och planeringsdokument.

En indikation på att måtten kan ha bristande validitet är att mer positiva värden i liten grad tycks leda till ökad nöjdhet bland de äldre. Med fokus på mätbara och formaliserade egenskaper riskerar det att bidra till en standardisering i strid med den individanpassning som bör karakterisera en god omvårdnad av de äldre.  Ser man istället till de mått som enligt forskningen betyder mest, som bemanning, kontinuitet osv så presterar det offentliga alltså bättre än de vinstdrivna. Skandaler med brister i äldreomsorgen har förekommit i både vinstdriven och offentlig äldreomsorg. Men det är bara i den vinstdrivna som själva driftsformen uppmuntrar till att man ska snåla in på verksamheten och personalen. Detta tenderar att ske så fort vinstjakten inte hålls i schack. I hela välfärden är problemet liknande. Att vinstjakten styr fel, och gör att fel saker prioriteras i hela välfärden – både den privata och den offentliga. Vinst före verksamhet, välbeställda före lågutbildade och låginkomsttagare, friska före sjuka, och så vidare.

Spela inte hasard med det viktiga vattnet! En gruva innebär uppenbara risker för vårt viktiga vatten, såväl i Storsjön som i våra dricksvattentäkter.

Wiking mineral, ett litet ekonomiskt svagt prospekteringsföretag, har fått rätt att med stöd av minerallagen bryta främst zink och bly i en sulfidmineralisering vid Vindfall strax öster om Storsjön och vid byn Brunnsvik. Bergstatens bedömning är att en brytning i Vindfall kan bli ekonomisk lönsam och att det går att uppfylla miljöbalkens hänsynskrav, men, i slutändan är det mark- och miljödomstolen som ska avgöra när den erhållna bryträtten kan övergå till gruvbrytning efter att Wiking mineral presenterat sin miljökonsekvensbeskrivning (MKB).

Att avgörandet ligger hos mark- och miljödomstolen innebär inte säkert ett miljötryggt kommande beslut. Spåren efter tillståndsgivna, men misslyckade, gruvstarter och efterföljande miljökatastrofer förskräcker.

Storuman- och Sorsele kommun brottas med gigantiska miljöproblem. Där har gruvföretag år 2006 startat brytning, och efter några månader fått problem med lönsamhet. Efter att gruvföretagen misslyckats med att binda det farliga gruvslammet i säkerhetsdammar, har de gått i konkurs och sedan lämnat gruvorna med mängder av miljögifter som har läckt ut och förgiftat vattendrag. Nu, tio år senare, pågår det fortfarande omfattande miljösaneringsarbeten till ännu okända slutbelopp. Men hittills har det passerat 230 skattemiljoner och problemen är inte lösta, de kanske inte någonsin blir det.

Gift som läckt ut i vattendrag är i princip omöjligt att helt ta vara på. Man har koncentrerat sig på att stoppa utsläppen från gruvområdena Blaiken och Svärtträsk i Västerbottens ödemarker. Den senare är i storlek med den planerade gruvan i Vindfall och skulle kunna ge ett femtiotal arbetstillfällen i ett tjugotal år.

Efter nio månader stängdes sulfidmalmgruvan och är sedan 2006 ett stort kostsamt miljöproblem. Sulfidmalmgruvor är alltid svåra att hantera miljömässigt och det är extra svårt med korta buffertzoner till vattendrag och sjöar. Lakvatten från Vindfallgruvan kommer att ledas till närliggande Storsjön, i likhet med Västerbottengruvorna, via en sedimenteringsdamm där det farliga slammet ska tas om hand.

Lakvattnet från den planerade gruvbrytningen något mer österut, vid Sörtärnan, ska ledas till Spikåsbäcken som rinner längs Valboåsen och till Gavleån, som påverkar Gävle kommuns vattentäkt. Risken att vatten förgiftas i likhet med vattendragen i Umeälvens vattensystem är uppenbar.

Därför vill Vänsterpartiet i Sandviken uppmana till att inte spela hasard med vårt viktiga vatten. Miljöriskerna är allt för stora i förhållande till möjliga arbetstillfällen. Vänsterpartiet hoppas på stor politisk enighet i Sandviken- och Gävle kommun. Gruvplanerna måste stoppas!

Nu pratar politiker från olika partier rätt samstämt om att finansiera ”enkla” jobb för att minska arbetslösheten och utanförskapet. Jobb som inte kräver vare sig lång eller hög utbildning. Jobb som en del politiker till och med tokigt nog vill ge lägre löner än vad kollektivavtal anger. Att beteckna dessa jobb som ”enkla” pekar fel. Begreppet i sig blir stigmatiserande förutom att det egentligen handlar om behövda jobb med särskild skattefinansiering. Jobb, som förutom att de som får dessa jobb, ökar sin livskvalitet genom egen försörjning också ger ökad kvaliteten på verksamheter där fler händer länge har efterfrågats. I omsorgen, skolan och i den övriga gemensamma sektorn, där många redan anställda kan få ökad kvalitet på sina arbetsresultat och sitt arbetsliv när fler händer kommer och hjälper till i det samlade arbetet. Därför handlar det i själva verket om viktiga kvalitetsstärkande jobb som genom politiska beslut äntligen kan finansieras. Jobb där justa villkor med kollektivavtalsreglerade löner absolut ska gälla.
Kalla det inte enkla jobb! Kalla det för kvalitetsarbeten!

När regeringen samarbetar med Vänsterpartiet, som trycker på för progressiva och rättvisa förändringar, blir det statsbudgetar med som tydligt förbättrar vår gemensamma välfärd. I höst och de kommande åren genomförs en rad reformer som vi krävt och fått igenom. En del handlar om att laga hålen i välfärdsnätet som har blivit under åtta år av borgerlig politik med växande klyftor och krympande resurser till välfärden. En annan del handlar om att bygga ut välfärden.

Reformerna kommer att göra skillnad för många, framförallt för kvinnor, unga och barn. Sommarlovsstöd, avgiftsfri mammografi och en stor satsning på ungas psykiska hälsa är några av de viktiga välfärdsreformer som Vänsterpartiet har fått igenom i budgetförhandlingarna med regeringen.

Till välfärdsbygget fogar vi helt nya byggstenar, som avgiftsfria preventivmedel till unga och slopade avgifter på vårdcentralen för äldre. Vi tar steg som inte har tagits förut och vi ser att det gör skillnad.

Läs mer här »

Lillemor Mauritzdotter Nylén är oppostionsråd för Vänsterpartiet i Sandviken. Hon var en av talarna på årets första maj. Här följer hennes tal i sin helhet.

För några år sedan jobbade jag som kulturpedagog på en av kommunens byskolor. Det var ett fantastiskt kul jobb på många sätt där alla barnen var delaktiga i att skapa kreativa upplevelser. Men det var också tillfällen när jag grät på kvällen, efter att ha upplevt vilken misär många av barnen lever i. Där man inte får med sig mellanmål. Där man inte har ordentliga vinterkläder, men försöker hitta på ursäkter att få vara inne på rasterna för att man skäms över sitt armod. Och när jag besökte en av kommunens förskolor för några månader sedan delade personalen samma upplevelser. För många av förskolebarnen var maten där den enda ordentliga näring man fick i sig under dagen. Man kom i tunna gummistövlar på vintern och hade aldrig några ombyteskläder. Är det verkligen så här vi ska leva upp till socialdemokraternas ”Vision 2025”? Är det rätt att så många lever i elände när andra inte vet var de ska göra av alla sina pengar? Är det här verkligen den kommun vi vill verka, bo och leva i?

Idag ska jag prata om klassklyftor och barnfattigdom. För ett tag sedan presenterade Rädda Barnen en färsk undersökning om just barnfattigdom. Glädjande nog så är det allt färre barn i Sverige som lever i fattigdom, och på nästan alla håll sjunker barnfattigdomen. Med ett undantag: Sandviken. Här i kommunen så ökar i stället barnfattigdomen. I vår lilla kommun med 37.000 invånare så är mer än 1000 barn fattiga. 1000 barn. Merparten av de här barnen bor i utsatta stadsdelar som Björksätra, Norrsätra och Nya Bruket. Men det är inte bara i miljonprogrammen de fattiga barnen finns. Även i Sandvikens rikaste områden är vart femtonde barn fattigt. Skillnaden är att där gör man allt för att hålla fasaden uppe. Där är det skamligt att vara fattig, medan det i våra mest utsatta områden har blivit ett normaltillstånd. Att vara fattig i Björksätra, i Norrsätra och i Nya Bruket är alltså inte något tillfälligt, något som snart kommer att ändras, utan den verklighet man lever i, varje dag och varje år.

Många av de fattiga familjerna är nysvenskar, och Sandviken är också en segregerad kommun. Jag är stolt över att bo i en kommun där vi tar emot så många som måste fly undan krig och katastrofer, och jag är glad över att få möta människor från många länder och många kulturer – det gör mig rikare som människa. Men det gör mig ledsen och bekymrad att främlingsfientligheten och rasismen växer i kommunen. Vi pratar ofta om att kommunen måste rusta sig för en ny framtid där industrin inte längre kommer att vara central i det lokala arbetslivet. En förutsättning för att kunna möta denna framtid är att vi är öppna för nya intryck – vi måste också kunna inkludera människor från andra kulturer. För oss politiker gäller det att inte leva som om det fortfarande var 1960-tal med ett evigt blomstrande Sandvik där alla får jobb utan kvalificerad utbildning, utan ge förutsättningar till alla Sandvikenbor – både nya och gamla – att kunna bidra till kommunens bästa. Ett konkret sätt är att kommunen själv finansierar validering för nyanlända med kvalificerad utbildning. Det är en tragedi att vi har personer med utbildning till lärare, ingenjörer och ekonomer som tvingas leva på socialbidrag. Ska vi lyckas bryta utanförskapet i kommunen är ett första och centralt steg att hjälpa folk få jobb – alla måste kunna utnyttja sin utbildning.

Men alla har inte utbildning. Sandviken och Gävleborg har länge haft en av landets lägsta utbildningsnivåer. En skrämmande stor del av våra barn går inte ut grundskola och gymnasium med godkända betyg, och skolinspektionen riktar återigen kraftig kritik mot kommunens skolor och resultat. Även här verkar Sandvikens socialdemokrater leva i ett svunnet 1960-tal där alla fick jobb på bruket efter grundskolan. Hade man gjort sin omvärldsanalys så hade man för länge sedan tagit krafttag för att förbättra skolresultaten, anställt fler lärare och gett dem en dräglig arbetsmiljö och rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. I stället är kunskapsförvaltningen och skolorna ständigt underfinansierade, år efter år. Många skolor har ständig brist på både ordinarie lärare och vikarier, och lärarna jobbar under mycket hård press med stora brister i arbetsmiljön. Vi i Vänsterpartiet vill att man lägger mer kommunala resurser på skolan, att man lägger mer krut på att anställa lärare från andra delar av landet, och att man anställer fler barnskötare på förskolorna.

Oavsett om du kommer från en rik eller fattig familj, oavsett om din släkt har bott här i många generationer eller om du nyss anlänt till kommunen från ett krigshärjat land, så är chansen stor att du är arbetslös. Sandviken har inte bara en hög barnfattigdom och en låg utbildningsnivå, vi har också en av landets högsta arbetslöshetssiffror. I Vänsterpartiet tror vi att Sandviken har alla chanser att få en låg arbetslöshet. Vi har ett attraktivt läge bara två timmar från Arlanda och Stockholm, med ett rikt natur- och friluftsliv, och där boendekostnaderna bara är en bråkdel av i storstäderna. Men för att vi ska kunna sänka arbetslösheten på lång sikt krävs inte bara att vi fortsätter utnyttja vår industriella kompetens på ett klokt sätt. Vi måste också öppna kommunen för nya tjänste- och tekniksektorer. Sandbacka park är ett bra exempel, men vi måste göra mer. Men att satsa långsiktigt på nya branscher hjälper inte alla dom som är arbetslösa idag, inte minst våra ungdomar. Liksom vi ska ligga i bräschen med att validera nyanländas kompetens så måste vi också skapa en kommunal sektor som är attraktiv och en god arbetsplats – Sandvikens kommun ska ta första stegen och vara föredömen för andra kommuner, inte ständigt ligga steget efter. Ett första steg framåt kan vara att faktiskt anställa tillräckligt med personal inom skola, vård och omsorg, i stället för att dessa verksamheter ska vara ständigt underbemannade. Ett andra steg kan vara att vi inför 6 timmars arbetsdag inom omsorgssektorn. 6 timmars arbetsdag har tack vare Vänsterpartiet provats med stor framgång på andra ställen i landet, och vi vill att även vår hårt pressade omsorgspersonal får chansen till en drägligare vardag. Inom den kommunala sektorn har vi också stora skillnader i lön och arbetsvillkor för män och kvinnor. Om kommunen ska vara ett föredöme som arbetsgivare kräver vi också en rejäl satsning på en jämlik lönenivå.

Sandviken är alltså en segregerad kommun med låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet och en skenande barnfattigdom. Det här är inte något som uppstått hux flux ur tomma intet, utan resultatet av en socialdemokratisk majoritet som tar makten för given och har blivit lat och bekväm. För några år sedan kunde man ha tagit krafttag mot bristerna i skolan, prioriterat ungdomsarbetslösheten och öppnat ögonen för barnfattigdomen. I stället öste man massor av miljoner på Göranssons Arena, som är till för de som redan har – de fattiga barnen går varken på bandy eller rockkonsert. Idag har man återigen chansen att prioritera kommunens utsatta och svaga grupper. I stället väljer man att lägga 63 miljoner på att rusta upp centrum, så att de som redan har ska kunna handla och konsumera ännu mer. Vi ser alltså hur socialdemokraterna om och om igen prioriterar de redan rika och välbeställda, och om och om igen blundar för de fattiga och utsatta i kommunen. På så sätt skapas ökade klassklyftor, i stället för att kommunen blir en bra plats för alla att verka, bo och leva i.

Socialdemokraternas kommunalråd Peter Tjärnström menar att Sandviken blir attraktivt genom att kommunen växer. Vi i Vänsterpartiet menar att Sandviken blir en bra kommun genom att vi ger alla förutsättningar att växa, oavsett klass, kön, etnicitet, sexualitet eller funktionsnedsättning. Idag är vi många som marscherat för att visa vår solidaritet med alla fattiga barn i kommunen. Tack till er som marscherat, och tack till alla ni som lyssnat idag. Ska vi kunna åstadkomma förändringar i kommunen, minska arbetslösheten, höja utbildningsnivån, minska klassklyftorna och den skenande barnfattigdomen kan vi inte göra det ensamma.
Det här gör vi tillsammans!

Det sker positiva förändringar i länets kollektivtrafik, bland annat fler turer och rabatter för vissa grupper av resenärer.

Vänsterpartiet vill också lyfta fram den nya zonindelningen som träder i kraft 1 juni som en positiv förändring. Zonerna blir färre och därmed större. Hanna från Hassela passerar på väg till Hudiksvall inte längre 5 zoner utan 2. Resan blir därmed billigare.

Vänsterpartiet är ett parti som vill satsa på landsbygden och vi välkomnar därför den nya zonindelningen. Antalet resor med kollektivtrafiken har gått ner. 2013 gjordes 14,6 miljoner resor, 2014 14,4 miljoner resor. Kollektivtrafiken måste bli fler människors första val om vi ska lyckas förhindra allt för stora klimatförändringar och ett våra vallöften är att stimulera till ett ökat resande med kollektivtrafiken, bland annat genom sänkta priser. Detta är ett steg i rätt riktning.

Kollektivtrafiken på landsbygden är gles och vissa turer har väldigt få resenärer vilket gör att den kostar en slant både för skattebetalare och för resenärer. Vi har lyft fram positiva förändringar men vi behöver också utveckla fler former av kollektivtrafik. Vänsterpartiet har föreslagit att Region Gävleborg ska stödja lokala initiativ till mobilsamåkning som ett komplement till ordinarie busslinjer, regionaltåg och flextrafik. Kollektivtrafiken är ett bättre alternativ än bilen när det gäller pris, men bilen är överlägsen när det gäller möjligheten att själv välja tid för avfärd. Med mobilsamåkning som komplement kan kollektivtrafiken bli ett bra alternativ även när det gäller den aspekten.

Gävleborg tar, förhoppningsvis, steg mot Vänsterpartiets vision om en avgiftsfri kollektivtrafik. Ju fler som åker, desto bättre och billigare kan kollektivtrafiken bli. Vi ses på bussen!

Petra Modée (V)
ledamot Hållbarhetsnämnden Region Gävleborg

Håkan Svensson (V)
ersättare Hållbarhetsnämnden Region Gävleborg

1000 fattiga barn i Sandviken. 1000. Den skrämmande siffran rapporterar Rädda Barnen i en färsk undersökning om barnfattigdom. Till skillnad från resten av Sverige, där barnfattigdomen minskar, så är de fattiga barnen i Sandviken fler än någonsin. I de mest utsatta områdena – som Björksätra, Norrsätra och Nya Bruket – lever vartannat barn under fattigdomsgränsen. Även i de mest välmående områdena i kommunen är vart femtonde barn fattigt.

Vi har själva privat och i våra arbeten sett hur barn kommer till skolan i bitande minusgrader med ihoptejpade, för små gymnastikskor på fötterna. Hur viktig skollunchen blir för barn som inte får tillräckligt med mat i hemmet. Hur barn utestängs från idrott, kultur och sociala aktiviteter när familjen inte har resurser ens till det allra nödvändigaste.

I Sandviken har vi dessutom en enorm ungdomsarbetslöshet där det är svårt även för de bäst rustade ungdomarna att ta klivet in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva. Växer man upp i fattigdom har man ännu sämre förutsättningar att klara sig bra i skolan och få ett arbete i vuxen ålder.

Samtidigt som uppväxande generationer i vår kommun lever i denna misär satsar den socialdemokratiskt ledda majoriteten många miljoner på att rusta upp Sandvikens stadskärna för att öka konsumtionen och få de välbeställda att handla mer. Att handel och näringsliv mår bra i kommunen är viktigt för Sandvikens framtid. Men att lägga massor av miljoner på att öka konsumtionen för de som har gott om pengar, samtidigt som vi har en skenande fattigdom i kommunen, är att skapa ännu djupare klassklyftor – något som rimmar väldigt illa med traditionell socialdemokratisk politik.

Vi i Vänsterpartiet vill i stället att dessa miljoner ska gå till att bryta det enorma utanförskapet i kommunen och motverka den onda spiral som barnfattigdomen är en del av. Lägger vi inte resurser på detta snarast kommer Sandviken även i framtiden att inneha dystra tätpositioner för arbetslöshet, låg utbildnings- och kunskapsnivå och barnfattigdom.

Den 1 maj arrangerar Vänsterpartiet Sandviken 1000-barnsmarschen, som ett alternativ till traditionella 1 maj-tåg. Genom 1000-barnsmarschen vill vi uppmärksamma problemet med den skenande barnfattigdomen i kommunen. Utöver marschen kommer det att hållas tal och trubaduren Eva Nykvist underhåller.

Vi uppmanar alla, privatpersoner och organisationer, att gå med i marschen för att visa sin solidaritet med utsatta barn och ungdomar i kommunen. Kontakta oss gärna om du vill veta mer, och följ oss på Twitter under #1000barnsmarschen.

Föräldraförsäkringen är den viktigaste nyckeln för att nå jämställdhet. Vänsterpartiet vill därför använda årets 8 mars för att lyfta frågan om en individualiserad föräldraförsäkring. Budskapet är att det är hög tid för politiska beslut om att dela lika.

– Vi anser att dagens valfrihet är en illusion. En individualiserad föräldraförsäkring är den reform som skulle göra mest för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor vad gäller ekonomi, hälsa och möjligheter i arbetslivet, säger Rossana Dinamarca, feministisk talesperson för Vänsterpartiet.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. 15 år efter att ett par skaffat sitt första barn så har deras skillnad i inkomst ökat med 35 procent. Det bottnar i att kvinnor har huvudansvar för barn och hem. I den takt män tar ut föräldradagar kommer idag kommer det ta 50 år innan uttaget är jämställt.

-Vi har varken tid eller råd att vänta i 50 år innan uttaget av föräldraförsäkringen är jämställt eller i 40 år innan vi har jämställda löner mellan män och kvinnor. Staten kan inte fortsätta bidra till ojämställdhet som drabbar allas våra döttrar, säger Rossana Dinamarca.

Vänsterpartiet nöjer sig inte med ytterligare en tredje så kallad pappamånad.

-Vi välkomnar dock samtal med regeringen i den här frågan. Båda regeringspartierna har tidigare varit beredda på att gå längre. Vi medverkar gärna till att hitta lösningar som stärker kvinnors livsvillkor och ekonomi, säger Rossana Dinamarca.

– Jämställdhet handlar om att dela lika. Inte litegrann lika, utan helt enkelt lika, avslutar Rossana Dinamarca.

Vänsterpartiets politik om individualiserad föräldraförsäkring
Läs mer här »

Besök oss i Sandvikens Kulturcentrum den 8 mars
Läs mer här »

Sverigedemokraterna har en tydlig ambition att försöka ta röster bland LO:s medlemmar. Men vid en granskning av vad SD egentligen tycker så framträder en bild av ett parti som alltid står på de välbärgades sida.

I riksdagen har SD under den sista mandatperioden agerat enligt följande:

• SD har drivit frågan att arbetsgivare ska få större möjlighet att fritt välja vem de ska sparka vid neddragningar. Istället för dagens två undantag från turordningsreglerna vill de ha hela fem undantag.
• SD har varit med och försämrat reglerna för övertid. De nya reglerna för övertidsarbete ger möjlighet för arbetsgivare att ålägga redan anställd personal att arbeta mer övertid än tidigare, istället för att utöka personalstyrkan och skapa nya arbetstillfällen.
• SD pratar gärna om en bra a-kassa men när de väl är i riksdagen och ska rösta har de sett till att förslag om förbättringar stoppas. Förlorare är den som blir av med sitt jobb och får sin ekonomi förstörd.

Men det är inte bara på arbetsplatserna som SD:s politik är orättvis. De stödjer även det femte jobbskatteavdraget. Det är 12 miljarder kronor som bättre hade behövts i vård och äldreomsorg, för att inte tala om skolan. De svenska skolresultaten rasar men SD, precis som Reinfeldt, röstar för de stora skattesänkningarna samtidigt som välfärden behöver mer resurser.

Jobbskatteavdraget får olika konsekvenser för olika personer.

Jimmie Åkesson har en månadslön på cirka 100 000 kronor i månaden. Ändå ska han nu få dubbelt så mycket i sänkt skatt som en barnskötare med 21 000 kronor i månaden. Och ännu orättvisare blir det av att den som har oturen att vara sjuk eller arbetslös inte får en krona i jobbskatteavdrag. Men det är SD:s politik.

SD röstade även ja till sänkt bolagsskatt. Det kostade skattebetalarna 16 miljarder kronor. Av denna summa gick 3 miljarder till tre storbanker. När pengarna inte räcker till välfärden så skyller SD på flyktingar och invandrare. Det är en feg politik som sparkar nedåt.

Stora riskkapitalbolag i äldreomsorgen tjänar på SD:s politik. Riskkapitalbolagens vinster är pengar avsedda för omsorg och betalas av skattebetalarna. Idag efter alla vårdskandaler talar dock SD ogärna om sin privatiseringspolitik. Men de står fortfarande fast vid förslaget att alla kommuner ska tvingas privatisera äldreomsorgen. Istället för omtanke vill de låta jakten på vinster styra omsorgen om oss när vi blir äldre.

I Sandviken håller SD en låg profil och har inte visat på någon form av aktivitet. Kan bara hoppas att de lokala förmågorna har fått en insikt om att den egna politiken kraftigt missgynnar dem själva.

För den som vill få bort dagens högerpolitik är SD inget alternativ. En röst på SD blir i praktiken en röst på Reinfeldt. Det ger otrygghet på jobbet och sämre resurser till välfärden. Vill man ha alternativ till politiken som styr Sverige i dag får man vända sig till partier som vill något annat.

Mikael Rosén, oppositionsråd (v)