Sommarens intensiva algblomning i Storsjön oroar Sandvikens invånare. De vill veta bakomliggande orsaker och inte avfärdas med spekulationer.

Nyligen påstod Per-Johan Emtell (Mp) att ”kommunens prover” visar att algblomningen orsakats av att det läcker ”gamla försyndelser” från bottensedimenten och att vi under ett antal år framöver måste leva med det. Det är ett otillräckligt svar. Kommunen måste göra mer än att ta några prover.

Kommunen bör undersöka hur läckage från bottensedimenten påverkas av åderlåtningen (Storsjöns vattennivåer har varit och är oroväckande låga), väder och klimat, eller andra faktorer. Man borde också undersöka hur Storsjön kan saneras från de gamla synder man ofta hänvisar till.

Många minns algblomningen 1996. Den var så allvarlig att kommunens invånare krävde en grundlig utredning av myndigheterna. 1997 inleddes den gigantiska utredningen Storsjöprojektet som pågick i över ett decennium och sysselsatte tjänstemän från bland annat länsstyrelsens Miljövårds- och lantbruksenheter, samt de kommunala Miljökontoren i Sandviken, Hofors och Gävle.

Under Storsjöprojektet konstaterades att punktutsläppen (från industri, reningsverk, golfbanor och boskapshållning) var den i särklass största miljöboven i Storsjön. Av alla de mänskliga verksamheter som släppte ut fosfor i sjön beräknades punktutsläppen stå för 43 procent och enskilda avlopp för 23 procent. Gällande kväveutsläppen beräknades punktutsläppen stå för hela 60 procent, och enskilda avlopp för 4 procent.

Storsjöprojektet mynnade ut i en rapport (1998:13) och förslag på lämpliga åtgärder riktades mot 1) den kommunala organisationen, 2) industri och handel, 3) jordbruket, 4) skogsbruket och 5) hushållen. Av dessa fem utpekade grupper har kommunen utkrävt mest ansvar av den sista och minsta miljöboven; hushållen. Mellan 2001 och 2008 bekostade hushållen i Sandvikens kommun omkring 30 miljoner kronor på att förbättra sina avlopp, ur egna fickor.

2008 utvärderades Storsjöprojektet av Sandvikens kommun. Efter nästan uteslutande fokus på hushållsavloppen konstaterades att projektet kunde avvecklas, med lyckat resultat. Så satte Sandvikens kommun 2009 punkt för ett enormt miljöprojekt som spänt över tolv år.

Idag, några år senare, är vi tillbaka på ruta ett. Ingen tar ansvar för Storsjön och Storsjöprojektets dyrbara kunskap verkar ligga i sjön.

Just nu planeras ett dagbrott som ska använda östra Storsjön som recipient för lakvatten. Kommunen har inte erinrat sig mot gruvan – det har däremot boende runt Storsjön. Liksom invånarna borde kommunen bekymra sig för vad som kommer ske med Storsjöns giftiga bottenslam om det tillförs lakvatten. Sjön är redan känslig för påverkan. Vilka blir saneringsansvariga om lakvattnet rör upp gamla försyndelser?

Detta är mycket angelägna frågor för kommun och företag som tids nog kan bli skyldiga en omfattande och dyr saneringsprocess, som förvisso borde skett för längesen.

Det är dags att kommunen slutar skjuta över ansvaret för Storsjön på framtidens generationer och på den lilla människan. Invånarna har gjort sitt, de förtjänar information om vad kommun och företag gjort och gör för Storsjöns tillfrisknande, i praktiken och rent konkret.

Hur arbetar Sandvikens kommunledning, de styrande partierna och Miljöpartiet, med Storsjön idag?

 

Nette Enström, Urbergsgruppen Gävleborg
Johan Jäderström, Urbergsgruppen Gävleborg
Mikael Rosén, oppositionsråd (V)
Bernt Jonsson, ledamot i Bygg- och Miljönämnden (V)

Uppdaterades: 27 nov 2013