Lillemors första maj-tal
Lillemor Mauritzdotter Nylén är oppostionsråd för Vänsterpartiet i Sandviken. Hon var en av talarna på årets första maj. Här följer hennes tal i sin helhet.
För några år sedan jobbade jag som kulturpedagog på en av kommunens byskolor. Det var ett fantastiskt kul jobb på många sätt där alla barnen var delaktiga i att skapa kreativa upplevelser. Men det var också tillfällen när jag grät på kvällen, efter att ha upplevt vilken misär många av barnen lever i. Där man inte får med sig mellanmål. Där man inte har ordentliga vinterkläder, men försöker hitta på ursäkter att få vara inne på rasterna för att man skäms över sitt armod. Och när jag besökte en av kommunens förskolor för några månader sedan delade personalen samma upplevelser. För många av förskolebarnen var maten där den enda ordentliga näring man fick i sig under dagen. Man kom i tunna gummistövlar på vintern och hade aldrig några ombyteskläder. Är det verkligen så här vi ska leva upp till socialdemokraternas ”Vision 2025”? Är det rätt att så många lever i elände när andra inte vet var de ska göra av alla sina pengar? Är det här verkligen den kommun vi vill verka, bo och leva i?
Idag ska jag prata om klassklyftor och barnfattigdom. För ett tag sedan presenterade Rädda Barnen en färsk undersökning om just barnfattigdom. Glädjande nog så är det allt färre barn i Sverige som lever i fattigdom, och på nästan alla håll sjunker barnfattigdomen. Med ett undantag: Sandviken. Här i kommunen så ökar i stället barnfattigdomen. I vår lilla kommun med 37.000 invånare så är mer än 1000 barn fattiga. 1000 barn. Merparten av de här barnen bor i utsatta stadsdelar som Björksätra, Norrsätra och Nya Bruket. Men det är inte bara i miljonprogrammen de fattiga barnen finns. Även i Sandvikens rikaste områden är vart femtonde barn fattigt. Skillnaden är att där gör man allt för att hålla fasaden uppe. Där är det skamligt att vara fattig, medan det i våra mest utsatta områden har blivit ett normaltillstånd. Att vara fattig i Björksätra, i Norrsätra och i Nya Bruket är alltså inte något tillfälligt, något som snart kommer att ändras, utan den verklighet man lever i, varje dag och varje år.
Många av de fattiga familjerna är nysvenskar, och Sandviken är också en segregerad kommun. Jag är stolt över att bo i en kommun där vi tar emot så många som måste fly undan krig och katastrofer, och jag är glad över att få möta människor från många länder och många kulturer – det gör mig rikare som människa. Men det gör mig ledsen och bekymrad att främlingsfientligheten och rasismen växer i kommunen. Vi pratar ofta om att kommunen måste rusta sig för en ny framtid där industrin inte längre kommer att vara central i det lokala arbetslivet. En förutsättning för att kunna möta denna framtid är att vi är öppna för nya intryck – vi måste också kunna inkludera människor från andra kulturer. För oss politiker gäller det att inte leva som om det fortfarande var 1960-tal med ett evigt blomstrande Sandvik där alla får jobb utan kvalificerad utbildning, utan ge förutsättningar till alla Sandvikenbor – både nya och gamla – att kunna bidra till kommunens bästa. Ett konkret sätt är att kommunen själv finansierar validering för nyanlända med kvalificerad utbildning. Det är en tragedi att vi har personer med utbildning till lärare, ingenjörer och ekonomer som tvingas leva på socialbidrag. Ska vi lyckas bryta utanförskapet i kommunen är ett första och centralt steg att hjälpa folk få jobb – alla måste kunna utnyttja sin utbildning.
Men alla har inte utbildning. Sandviken och Gävleborg har länge haft en av landets lägsta utbildningsnivåer. En skrämmande stor del av våra barn går inte ut grundskola och gymnasium med godkända betyg, och skolinspektionen riktar återigen kraftig kritik mot kommunens skolor och resultat. Även här verkar Sandvikens socialdemokrater leva i ett svunnet 1960-tal där alla fick jobb på bruket efter grundskolan. Hade man gjort sin omvärldsanalys så hade man för länge sedan tagit krafttag för att förbättra skolresultaten, anställt fler lärare och gett dem en dräglig arbetsmiljö och rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. I stället är kunskapsförvaltningen och skolorna ständigt underfinansierade, år efter år. Många skolor har ständig brist på både ordinarie lärare och vikarier, och lärarna jobbar under mycket hård press med stora brister i arbetsmiljön. Vi i Vänsterpartiet vill att man lägger mer kommunala resurser på skolan, att man lägger mer krut på att anställa lärare från andra delar av landet, och att man anställer fler barnskötare på förskolorna.
Oavsett om du kommer från en rik eller fattig familj, oavsett om din släkt har bott här i många generationer eller om du nyss anlänt till kommunen från ett krigshärjat land, så är chansen stor att du är arbetslös. Sandviken har inte bara en hög barnfattigdom och en låg utbildningsnivå, vi har också en av landets högsta arbetslöshetssiffror. I Vänsterpartiet tror vi att Sandviken har alla chanser att få en låg arbetslöshet. Vi har ett attraktivt läge bara två timmar från Arlanda och Stockholm, med ett rikt natur- och friluftsliv, och där boendekostnaderna bara är en bråkdel av i storstäderna. Men för att vi ska kunna sänka arbetslösheten på lång sikt krävs inte bara att vi fortsätter utnyttja vår industriella kompetens på ett klokt sätt. Vi måste också öppna kommunen för nya tjänste- och tekniksektorer. Sandbacka park är ett bra exempel, men vi måste göra mer. Men att satsa långsiktigt på nya branscher hjälper inte alla dom som är arbetslösa idag, inte minst våra ungdomar. Liksom vi ska ligga i bräschen med att validera nyanländas kompetens så måste vi också skapa en kommunal sektor som är attraktiv och en god arbetsplats – Sandvikens kommun ska ta första stegen och vara föredömen för andra kommuner, inte ständigt ligga steget efter. Ett första steg framåt kan vara att faktiskt anställa tillräckligt med personal inom skola, vård och omsorg, i stället för att dessa verksamheter ska vara ständigt underbemannade. Ett andra steg kan vara att vi inför 6 timmars arbetsdag inom omsorgssektorn. 6 timmars arbetsdag har tack vare Vänsterpartiet provats med stor framgång på andra ställen i landet, och vi vill att även vår hårt pressade omsorgspersonal får chansen till en drägligare vardag. Inom den kommunala sektorn har vi också stora skillnader i lön och arbetsvillkor för män och kvinnor. Om kommunen ska vara ett föredöme som arbetsgivare kräver vi också en rejäl satsning på en jämlik lönenivå.
Sandviken är alltså en segregerad kommun med låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet och en skenande barnfattigdom. Det här är inte något som uppstått hux flux ur tomma intet, utan resultatet av en socialdemokratisk majoritet som tar makten för given och har blivit lat och bekväm. För några år sedan kunde man ha tagit krafttag mot bristerna i skolan, prioriterat ungdomsarbetslösheten och öppnat ögonen för barnfattigdomen. I stället öste man massor av miljoner på Göranssons Arena, som är till för de som redan har – de fattiga barnen går varken på bandy eller rockkonsert. Idag har man återigen chansen att prioritera kommunens utsatta och svaga grupper. I stället väljer man att lägga 63 miljoner på att rusta upp centrum, så att de som redan har ska kunna handla och konsumera ännu mer. Vi ser alltså hur socialdemokraterna om och om igen prioriterar de redan rika och välbeställda, och om och om igen blundar för de fattiga och utsatta i kommunen. På så sätt skapas ökade klassklyftor, i stället för att kommunen blir en bra plats för alla att verka, bo och leva i.
Socialdemokraternas kommunalråd Peter Tjärnström menar att Sandviken blir attraktivt genom att kommunen växer. Vi i Vänsterpartiet menar att Sandviken blir en bra kommun genom att vi ger alla förutsättningar att växa, oavsett klass, kön, etnicitet, sexualitet eller funktionsnedsättning. Idag är vi många som marscherat för att visa vår solidaritet med alla fattiga barn i kommunen. Tack till er som marscherat, och tack till alla ni som lyssnat idag. Ska vi kunna åstadkomma förändringar i kommunen, minska arbetslösheten, höja utbildningsnivån, minska klassklyftorna och den skenande barnfattigdomen kan vi inte göra det ensamma.
Det här gör vi tillsammans!